Norrländska Korrespondenten – 27 september 1870, sida 2

men tro inte. Derom skola vi dock tala i mergon. Gå nu till sängs; god natt l Emma stannade kvar. IHvarföre går du inte? Åck fader — jag är rädd för din skull ho Du vill förmodligen bringa mig på den tron, att du älskar mig med en särdeles ömhet! sade han till henne i rå ton. Mamma var ju städse allt för dig. Må hon äfven alltid förblifva det. Bort! Bort ho Emma sick med ledsnad från honom; men han öfverväldigades af sina känslor och kallade henne tillbaka, slöt henne i sina armar och kysste heune på kinden. Jag har varit en god tadero sade han ömt, voch förtjenar atminstone ej eder förbannelse. Flickan grät och trågade, hvarigenom hon förtjenat förebräelsen för kärlekslöshet. Braukenstein besvarade ej denna fråga, utan bad henne gå sin väg, emedan han hade mycket arbete att uträtta. Da Emma hade aflägsnat sig, stängde landtradet sig inne i sin kammare och satte sig vid bordet och pabörjade ett bref till Fransiska; men han skref dock blott hennes namn, hvilket utvisar, att obeslutsamheten ännu i detta ögonblick beherrskade honom. ilan begaf sig derpå till sitt scha