Norrländska Korrespondenten – 20 september 1870, sida 2

Besynnerligt, mycket besyunerligt lo Jag beder eder på det bevekligaste att släppa mig fri, eller, om ni hörer till mina siender, med en dolkstöt sluta mina kval. Jag är den olyckligaste bland alla olyckliga. Fången började härmed åter anstränga sig, för att komma lös; men Földwoy lät nu vänskapsmasken falla och befallde att honom förblifva stilla. Som han dock ej åtlydde, utan sängen började braka uti sina fogningar, tänkte taklabirön just springa ut efter folk, när Paulina och Martel inträdde genom dörren. i Då Földwoy såg Paulinas förväniog öfver den oväntade syn, som vid återkomsten mötte hennes ögon, sade han: Ni kommer just, som om ni varit kallade. Fröken har sannolikt fått en sängkamrat.a Se på honom. Den stackars karlen hr en orolig sömn, han kröker sig som en regnmask. Min gud hvad står på här?9 frågade Paulina förskräckt vid Iden bundnes anblick. Det är Birch! utropade generalen förvanad. Det är Braunkenst ein o yttrade flickan, landtrådet Braukenstein, den olycklige Wilhems fosterfader. (Fotts.)