Norrländska Korrespondenten – 16 september 1870, sida 3

tad och erkånd såsom en ten sickligaste fyrmästare inom riket Han efterlemnar enka och en ofärdig minderåria fon, bwilka tillika med hela rtraktens befoltning, djupt sakna den sträfsamn me och oepen: nyttige mannen. -Meddelodt. Å wvork du 2 Auc. 1870 Untertecknate, Emiaranter från Swerikne och Norge och fom hafwa gjert resan öfmer Atlanten med Guionliniens ångare Munnefota, få bärmed till fom paniet ombord warande telf för de ffan: rinavista derr August Larsen hambära wår urprktiga och warma tacksamhet för den osparda möra och tet nit han under resan ådagalatt för Emigranternas möälbefinnande och bästa. För kompaniet Williams Guion blir det alltid en heder att hafwa med få nod urskiljning malt fin man; kommer få bärtill att tillräcklia oc sunt provi ant samt snygghet ech ortnina under hela reson eat rum, bör vet ej behörwar andra bewis för att frilla denna änabåtalinie bland de främsta, fom torja ocear nen mer Emigranter. Herr Frans Pet tersson i Göteborg är auent för denna linie för Swerige. Mottag herr Laran detta bewis på wår ssanna erslängla eoch förblif, få länge tillfähe dantilngiym ås, stärse densamme, få försmarar ni ett fört minne i tacksamma lunremäns hjertun. Med största högaktning: Olai Berg frå Kristiania. And. Of En, Bokhållare från Göteborg. A. Coriefson, Skomakare från Götebora. And ere Jonsson från Neorrland. Ote Pedersen fra Dramen. Jebanna Mathilta Nyberg från Ölond. Anna Mathilda Carloson. O. G. Dahlqwist, Stomatare från Gö teborg. J. Hansen Gartner frå Du: mark. Petter Steffansson, Skrärtare. Axel Pedersen. Saer Mattssen från Sweriae. Peter Olsen fra Norge. A. Osell från Jamtlant. Carl Cut Ber,s man, Michael Axelson rån Swerige. — Hur lkriget tryker. Euliat bref från Nort slecvia är stämninaen rer na: turlintwis mycket nettryckt. Nena sitan lider befoltningen sruktandwärdt unter trinets börda. Statt följer på skatt — fönsterskatt, jjärerwagneskatt, slripsskatt, hästl veranser, ulskrijnina af boskap, få att latunårtarne blifwit förminskade till hälften och mycket sär fätt blifwa ftåens ve ute i regnet, emedan man icke bar arbetskraft att få den in, dyr tid i alla afseenden, och slutligen det wärsta — butskapet om mången god tansi man, som sallit för franska kulor i striten för förtrockarne eller blifwit narssjuten af fina kumrater i letet. Det tär ätminftene hafwa Jörekommit exem pel på, att officern, när en dansk slervigarertröjce att gå på eller gifwa elt, temmenderat: Stjut ned, den danska hunden! Och å antra fivan sornen öfwer Frankrites nererlog, för alla bem fom satt sitt hopp till Frantrites sener oc) ofta i untanem fett ve röra byrorua trasa öfwer Horrs sleevias höjrer för att wid sitan af te dansta Jenfer rensa landet från raäms lingarne.