Norrländska Korrespondenten – 13 september 1870, sida 2

gande lampam. Denne igenkände strax den domhafvande, som dömt, honom till prygel, och beslöt genast att taga hämnd på honou derföre. Han tog snabbt spritlampan från dess plats i nischen, aflyftade locket och gick bort till tablabiron, göt spriten i en af hans bakfickor och antände den med en brinnande fidibus, som han höll i handen. Som Ungrarens kläder voro af tjockt tyg, märkte han ej det honom spelade sprattet, förr än ett i boden inträdande gammalt fruntimmer utropade: ollerre Jesus! ni brinner lo Förskräckt sprang han nu omkring i rummet, så att den från fickan neddrypande oljan började brinna flerastädes på golfvet. Medan han sålunda gick der, utan att veta, hvad han skulle göra, vände Weps sig några gånger omkring med jublande åtbörder och tog honom slutligen i armen och sade: Jag är samme Weps, som ni med hasselkäppen lät gifva undervisning i Slovakiska språket. Betaldt, som kvitteras! Med dessa ord drog han mössan öfver ögonen på honom och flydde skyndsamt ut genom dörren. Tag fast spetsbofven! ropade ädlingen och följde honom ut på gatan; men han hade sedan försvunnit ur sigte. (Forts.)