Norrländska Korrespondenten – 9 september 1870, sida 3

JIE EE TUMME JUHUTTTIEILUCH TUCHATE hardell och armbågen, men med den återstående delen tryckte han en fana hårdt mot sitt bröst. ——— Jngenting nytt under soleu! En of de sälljammaste tillsähligheter, fom werlrhistorien fon framwisa, är att samma politiska företeelser, fom nu tar ga hela mår uppmärlsamhet i onfpråt, äfwen spelade för precist tusen år sedan, eller 870. Förhållandet dermed är föl jande: Enliat förerraget i Verdun år 843 des lade nerannämnde trenne söner af ten frankiste keisaren Ludvig I (kallad den fromme) hela tet franlista ritet mellan sig. Lothar erhöll, tillika med fejfarwärdiabeten, Jtalien och det s. k. mellersia Franken, nämligen den från Nordfjön till Medelhafwet anående lan sträcka, hmile fen i öster begränsas af Rhen och Alperna samt i wester af Schelte, Maas, Saone och Rhone. Lutvig erhöll Ojifranken, fom setan denna tid kallares Tyskland och hwars förste konnng äfwen erhöll binamnet den tyske. Carl, med binamnet ven Fale, fick Westfranken eller ven rel, fom företrvädeswis sallas Frankrike. Redan denne förste herrskare öfwer Franlrife utmärkte fia aenom stor eröfringslusta. Ett tillfälle att uppfylla denna trodde han fia finna wid fin broders, den romerske kejsaren Lothars död, fom inträffate år 855. Denne hare nemlis gen delat fina riten Jtalien och Mittels franlen mellan fina trene söner, på få fött att ven ältrste, Lutvia, fit Jtalien, jemte kejsarkrenan; den andre, Lothar, det nortliga Mittelfranken till Saone, hwilket efter honom kallades Lotharingen (denna benämning förändrades senare till Lothringen). Den yngste, Carl, ere höll sydtiga mittelfranken från Saone till Medelhafwet, hwilket wid detta tillsälle tildelades namnet konnngariket Provence. Carl den kales försök att tillegna fig te båta sistnämnde grannländerna slogo till en början fel, ända till dess Lothrins gens beherrskare, Lothar, ör 869 afled, wid hwilket tillfälle Provence återföres nades med Lothringen. Nu syntes för Carl den kale of Frankrike tillfället war ra gynnsamt nog, för att taga de båda länderna i befittnings ty fåmäl den romerske kejsaren Ludvia, den aflidna Lothars broter, fom Lutvig den tyske, mos ro fullt upp sysselsatta på annat Hål. Frankrikes beherrskare bemäktiaade fia derföre med wåld, men utan särdeles mö va, te båra länderna, och lät i Metz fröna fig til konuna öfver desamma. Men tå wisade sig år 870, alltså för jemnt ett tusen år sedan, Ludvia den tyffe i spetsen för fin tyska här på stridens tummelplats, och redan från början mar segerns gudinna honom få gunstin, att Carl den kale inom fort måste begära fred. Genom den öfwerenskommelse, fom samma år pjorde8 i Merken, måste Carl till Ludvig afträda den östliga ter len af de tagna länderna, hwarigenom bela det närwarande Elsass, det östliga Lothringen och området från Trier, Aachen, Köln, Mastricht oc Utrecht, ända till Rhenmynningen, tillföll Tyskland. Blir nu katastrofen af detta krig sådan fom tyskarne önska, få måste man medaifwa att en mäårbvärdiaare tilfälliahetålek får sökas i werlrshistorien. En tysk tidnina säger härom: Wi hade alltså år 870, d w. i för prccist tusen år fee dan, allledes detsamma fom 1870, — ett krig mellan Frankrike och Tyskland, framkalladt af den franske herrskarens afuntsjuka och rofgirigbet. fördt på fort tid under te gynnsammaste resultater för Tyskland och slutande med Elsass och Lothringens anslutande till Tyskland, hwarigenom det sistnämnta landet erhåller fin national-politiffa westgräns. — Hwarjehanda. Smilfen har rätt? Fär omkvina en ms.