Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1870, sida 4

Utwandringen. Det går en wårflod genom Nordens bygder, Ten brusar högt, förhärjande och kall, TÅ mydet af wår hembygds kraft od) dygder Zen ryder bort uti sitt yra swall. — (Till westsern hän! — det starka ropet ljuder, ch hwarje bröst af sällsam oro sjnder. Ho är den starka röst, som mäktigt manar Att lemma fadrens tand för okänd werld, Som snart till hwarje minsta wrå sig banar Od) loctar mången på en willsam särd? — Mann ej det äflan är att lydan finna Sod) jjerran guld oc) gröna stogar winua? Ad dårar! — Kanske der I tänken skörda AU lydane håfwor uti öswerslöd! Od) weten ej, att blolt med trägen möda Man fig färwärfwar der ett dagligt bröd! — Att komma dit all jordens folk nu äflas, Cch ijrigt der om bröd oc) arbet täflas, Men är det torfwans knappa störd och nö den od) band, som lagis på frihet, rätt och tro, Som bringa er att emot dunkla öden Bovrtbyta hemmets lugn och kojans ro? — Jag )warar: fegt är nyttigt öywergijwa Wart dyra land, som än kan lydlligt blifwa. Ja, om med redligt uppsåt, ädel sträfwan Wi rastt arbeta jör wart folk och land, m wald och wäld will trotsa utan bäfwan, Tå brista mörkrets bojor, jördoms band! — Öch Herren sedan goda år förlänar Ar Sweriges folk, da det hans nad förtjenar. Ad, än fins jord nog kvar, fom slördar bringar At hwarje redlig möda, sträsam lit, Och än det Hara modersmalet klingar. Och än ej owän wågar komma hit: Ja snart, rätt snart wi kunna stapa här Ettalund få vitt, få fritt fom Western är. Ej då bland främlingar wi wängas slolla J fjerran land, längt bort från jellhög nord; Men såsom jritt solk fria marker odta. Som ända är den bästa på mår jord! Uti dass för ja nöjd jag retirerar, Då jag en gång på allwar emigrerar.