Sjunde Kapitlet. Martel och Brankenstein. Den Franske generalen hade knappt tillbragt en liten stund på sin kammare uti värdshuset Ungerska Kronan, innan han hörde ett sakta knackande på dörren. Han tillsade den klappande att stiga på, och nu inträdde en medelstor, något fyllig man, i hvilken han genast igenkände Birch. Mildhet och värdighet syntes tala ur dennes runda, rödlätta ansigte, och hans kastanjebruna, vid tinningare sorgfälligt krusade hår tycktes utvisa, att han endast var några och fyrtio år gammal, då han deremot verkligen var sjuttiotvå. När han fick se Martel, låtsade han, som om han på det angenämaste sätt blifvit öfverraskad, och ilade emot honom med utbredda armar och utropat: Min dyraste vän ho Med ett uttryck af förvåning och vrede trädde dock generalen ett steg tillbaka, gjorde en afvärjande rörelse med handen och kommenderade: Halt! Braukenstein fann för godt att lyda, och nedsänkte åter de upplyftade armarne, rykte på axlarne och sade i förebrående ton: Ett sådant emottagande hade jag ej väntat mig! Hvarför icke? frågade Martel och betraktade honom med flammande ögon, hvarur hatet framlyste. Hvad skulle det hafva blifvit af