Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1870, sida 2

på: men om skrikarne mot det gamla wille säga hwad som bör sättas i stället för det de utdöma, skulle de tomma till torta. Mäfzbelåtenheten är — slutade tal. — ett sorgligt tidens tedenu.) Nu war lugnet stördt. Orons fiende hade sjelf inkastat oron och missnöjet i öf werläggningarne. De talare som uppträdt tillbakawisade mer liflig harm beffyllnin: gen för ffriferi och frågade, om man ffulle behålla en dålig fed eller en dålig lag blott derför, att den är gammal; ja en af dem wisade att det just är det gamla, fom skriler wärst emedan det skall gå under och att ingen behöfwer bli förnärmad öfwer allmänhetens missnöje med det be: stående, om ide de, fom ogerna se, att det länge förnärmade folfet ej längre will låta förnärma fig. Pastor L upplyste nu att han med ffrifare ide menat någon af talorne wid mötet utan fastmer den del af presfentt) fom ej met hwad den will, och påstod att, det är skriket, fom wäcker missbelåtenhet. Detta gaf orrf. anledning att betona nödwändigheten af att folkets önskningar tillpännagifwas och att wederbörande lyra foltets röst. Rehabeam skulle, om han detta gjort, ha fått behålla sitt wälde odeladt, Ludwig XVI skulle ej mistaf fitt hufwud och Jfabella ej fin thron! Önfts wärtt wore äfwen om riksta smännen wille sammankalla sina komitenter för att höra dem. Nu uppsteg en bonde omtar lande den abmänna missbelåtenbeten med riksdagens dåliga resultat och klagade öf: wer liknöjdheten wid rikdagsmannawal samt uppmanade att sända foltliga och frisinnade ombud. (Aumänt bifall). Kyrkoh. Walldin, upmanad att yttra fig, fare: om vet är sant att embetömännen förtrycka foltet, så hör jag fåfom embetsman till förtryckarne och bör fåle: des tiga. (Hwarför ret?) Erinrade att skolorna stå öppna för alla och förfäfrade, att regering oc) embetsmän icke arbe: tat för mörkret. Setan diskussionen i denna sak slutats förklarade mötet sasom sin åsigt att emir grationen, såwida den fortsättes i samma skala fom hittills blir för landet skadlig och att den derföre bör motwerkas icke genom lagförbud mot emigrationen utan genom untanrödvjande af unver diffusfio nen upptvifade missförhållanten, få att folket kunde trifwas hemma. För utrymmets skull nödga wi inffrånfa oss till att omtala, att efter en läns gre riskussion om rösträtten hwarunder te wanliga skälen för oc) emot anfördes, mötet förklarade att rösträttens utfträdning till alla wälfrejdade, skattande med: borgare är rätt och tristligt; men att vå detta mål ej genast fan winnas man bör ) Denna bewisföcing är, fom lätt inscs, högst egendomlig: den oroas wisserligen ej af tanfelagarne, hwilkas missbelåtenhet med slutledningen är ett forgligt bewis på strik a reanlag och derpå att synden är orsak till alt. Särskildt luriöst förefaller det, om man besinnar, att tal. är prest och sål. borde wara högst glad öfwer missnöjet med och skrikandet öfwer syndens följder och mannamån war ju en sådan. Red anm. ) Då detta ord uttalades, kände wi en stark böjelse att taga den frisinnade pressen i förjwar, ty wi trodde att tal. assåg den men mi upplys stes genast af tillägget om wårt misstag — ty wårt lands frisinnade press Har tydligt nog wisat ej blott, att den wet hwad den mill utan äfwen att den will det rätta och sanna. Wi tego äftoen derför, att enligt wår åsigt, på folkmötena det tillkommer folket sjelft och företrädeswis befolkningen i tratten kring mötesplatserna att uttala fina åsigter oc) framlägga fina bes hoswer. Red. anm.