nat förmärka hos någon annan varelse, som lefver på jorden. Två skaror af meuniskor pläga ofta träffas och komma jorden att darra samt fylla luften med eld. När i hören dånet och sen elden ljunga utmed marken, skyuden dit på snabba vingar, ty menniskorna halla då säkert på och förgöra hvarandra; i skolen se jorden ryka af blod och vara betäckt med lik, af hvilka några äro sönderdelade och stympade till gamens bekvämlighet. Men när menniskorna dödat sitt byte. sade lärjungarne, hvarför äta de det ej? När vargen har dödat ett får, tillåter han ej gamen att vidröra det, förrän han sjelf blifvit mätt. År icke menniskan ett annat slags varg ?? Menniskan, sade modren, är det enda vilda djur, som dödar det hon sedan ej förtär och denna hennes egenskap, är det, som gör henne till en sådan välgörare för vårt slägte. Om menniskan dödar byte åt oss och lägger det i vår väg, sade ungarna, )hvad behöfva vi då arbeta sjelfva??? — Emedan menniskan ofta, återtog modren, brukar ligga stilla i sin håla. De gamla gamerna skola säga eder till, när i bören gifva akt på hennes rörelser. När i sen menniskor till stort antal röra sig tätt tillsammans likt en skara storkar, så kunnen i sluta till, att de äro ute på jagt och att i snart fån kalasa med menpniskoblad. Men likvälo, sade en unge, oskulle jag gerna vilja veta orsaken till detta inbördes slagtande: jag skulle aldrig kunna döda hvad jag ej kan ätav. Mitt barn), sade modren, detta är en fråga, som jag ej kan säga, ehuru jag anses säsom den visaste fogel på bergen. I mina unga dagar brukade jag ofta besöka en gammal gams näste, som bodde på Karpaternas klippor; han gjorde många iakitagelser; han kände till de platser rundt omkring hans boning, som erbjuda byte så långt i hvarje riktning, som de den starkaste vinge kan flyga mellan den upp och nedgående sommarsolen; han hade lefvat är efter år på menniskokött. Hans tanke var att menniskan blott hade utseende at att ega djurlif, men att hon egentligen blott var en växt, som egde rörelseförmåga; och att liksom ekens grenar släs tillsammans af stormen, på det svinen må gödas af de nedfallna ollonen, så drifvas ock menniskorna genom någon hemlig magt tillsammans, till de förlora sin rörelseförmåga, så att gamarne få lefva af henne. Andra tro sig hafva förmärkt uppfinningsförmåga och klokhet hos dessa okyuniga varelser; och de som flyga närmare i deras grannskap påstå, att det finnes en i hvarje skara, som bestämmer de öfrigas rörelser, och tyckes isynnerhet förnöjas af ett stort blodbad. Hvad det är, som berättigar honom till ett sådant företräde, veta vi ej; sällan är han den störste och snabbaste, men han visar genom sin ifver och sin flit, att hav mer än någon af de andra är en gamarnes vän. TLM-d ——