Gamens lärdom. (Från engelskan.) På en kal klippa satt den gamla gamen med sina ungar omkring sig, hvilka hon undervisade i ganlifvets konster för att så förbereda dem till deras slutliga utsändande till bergen och mot skyarne. Mina barn, sade den gamla gamen, 7i behöfven så mycket mindre mina lärdomar, som i hafven haft mitt exempel framför ögonen; I hafven sett mig röfva fjäderfänaden från landtmannen, i hafven sett mig gripa haren i busksnåret och kidet på betet; i veten huru i skolen fästa edra klor, och huru i skolen balansera, då i bortfören bytet. Men i kommen också i håg smaken på läckrare spis. Jag bar ofta trakterat eder med menniskokött. — Säg oss, sade de unga gamarne, hvar man kan träffa på menniskan, och huru hon kan igenkännas; hennes kött är säkerligen gamarnes naturliga föda. Hvarför har ni aldrig fört med er en hel menniska i klorna till vårt bo? — Hon är för stor, svarade modren; när vi påträffa en menniska, kunna vi blott slita af köttet och lemna benen på marken. — Men om menniskan är så stor, sade ungarne, )huru kan vi döda henne? Ni fruktar vargen och björnen; genom hvad kraft är gamen öfverlägsen menniskan? Är menniskan värnlösaro än fåret? — Vi ega ej menniskans styrka, återtog modren, och jag har ofta dragit i tvifvel om huruvida vi ega hennes list; och gamar skulle aldrig kalasa med hennes kött, om ej naturen, som egnat henne till vart bruk, inlagt hos henne en besynnerlig Vldhet. hvilken jag ej kuno