Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1870, sida 2

maskeraden, ty derigenom invigde jag honom åt förderfvet.o Han egde äfven min aktning och ännu mera, min vänskap, sade Földwoy och tummade sina mustascher. pWisserligen visste jag ej, hvarifrån han kom, och ångrar ou på det högsta att jag så mycket inlät mig med en menniska, som jag ej bättre kände. Min herre, sade Paulina, ni behöfver ej blygas, för de känslor, som ni hyste för den olycklige Zielner, ty det är en ädel och herrlig karakter, hos hvilken man ej kan klandra någonting annat, än att ban anslog tacksamhetens pligt högre, än som låter förena sig med rätt och ära. Jag beder eder, mina herrar, att följa mig på mitt rum, så skall jag berätta, huru det kom sig att Zieluer dömdes såsom brottsling.Földwoy och Martel följde Paulina in i hennes lilla, nätta kammare. Man satte sig ned, och nu berättade flickan utförligt Wilhelms lefnadsöden. Hennes föredrag var så känslofullt, att åhörarne djupt rördes deraf. fFöldvoy torkade några gånger tårarne ur sina ögon och utropade, då han fick höra, att Braukenstein medgifvit, att en oskyldig uppoffrade sig för honom: Denne godsförvaltare är en nedrig skurk, den vi måste tvinga till bekännelse. Hvar finnes han 2o (Forts.)