delje för det folkliga, andliga och sristliga lijwet wisade talaren od) önskade aft swensla frolftyretz erna mille werka att i sokkskolorna införa dels )blista, dele fosterländsta sånger. Modersmålet hör widare barnen ide blott strifwa efter dit:as nen, utan de böra sjeljwa söka nedslrifwa fina anfar, att derigenom mer oc mer ufprägla fina örstandsgåäfwor, ty endast diktamen eller blott åening göra barnen mindre emottagliga sör egna utryd. Lr Meijerberg anmärkte, att det war allmänt ändt, huru i alla länder frågor uppstått att stitja eligion och kristendomeunderwisning, då friften)omsunderwisning har till fyrte att bilda goda od sedliga mennistor. Or Hasselioth önffade att oifffolan måtte få en mera praktist rikming. Prosten Fehrlem wille ha kristendom, modersnålet i förening med slri ning, geometri 2ch teding, geografi och) histora. Ör Etlund ansåg fig öra understödja dem, fom hyste denna åsigt, och )oppades at: ingen mille ör aka det ewiga lifwet, warjör kristendomen bör wara folkskolans första imne, tilläggande: hur stall man blijwa en fris ten lärjunge, om man ide känner mästaren. Litaå hr Eriksson. Hr Schollert (norrman). Det norsla folket är tt historistt poenst folt; att taga historien och poe ien ifrån det, wore att stjäla brödet ur munnen. Ordf. förklarade dermed 1:sta frågans behanding ajflutad och att diftusfionen wore att anse om refolution på frågan. D:r Lindffog uppträdde derefter fom talare, medan v. ordf. past. Hansen fungerade som ordf. Talaren inledde den andra frågan: Får tid är synnerligen praktist och derför har nan i wåra dagar lagt få mycten wigt wid naurläran, derföre wil man i kristendomen endast )öra talas om de satser, som röra det praktiska. alaren wiste inet mera praktistt än friftendonen; det war både glädjande och underbart att )öra dessa påståenden. Ör Aretander (norrman): När jag som en fas per mottager mitt barn, är min uppgift att bedja det Herran mille wälsigna mitt görande med barnets uppfostran. Så och i slolan. Kristendomen nå genomtränga alt, den bör od waxa föremål ör enstild underwisning. Yrfade på bestämda äroböder i dogmatik (i soltsiolan?!) och historia. Hr Rohde: Barnet bör få redig kunskap om wår antagna kyrkolära och sättas i sast ställning not de många ajwikande lärorna. pastor Hansen: Blott den, fom fjelf har fris tendom, fan gifma barnen goda iniryd. En läs robok werkar blott på förfsåndet, ide på hjertat ller fantasien. Man må gifva barnet en ljus ramssällning af sitt ämne, ett djupt intryd, fom går genom fantasien till hjertat. Or Kraiberg trodde att underwisning efter bot werkade till förherf. Löim. Baijer (dansk) bad mötet uppmärkjamma att det heter religionstunffap; ty om ute trydet kristendom begagnats skulle talaren ej Ytts rat fig. Rerigion —tro, låter ej lära fig; endast ge nom hjertat fommer tron till menniftan. Då religto: ner sinnas, och folkskolan är, eller bör wara en stola för alla folkets barn, bör hos dem äfwen ingå någon tunskap om andra religioner. Kris stendomen fan endast winna derpå, att den blinver lifnåld med dessa andra religioner. Ja, borttaz gandet af sta teslyddet stall werka lif, och derigenom mera fann od) lefwande tro. Hr Ullgren uppträdde mot yttrandet, att religion och tro är detsamma. Distnssionen afbröts, hwarefter hr Alzinius höll ett föredrag buru slandinawiens gudar uppftätt. (Forts.)