Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1870, sida 2

modiga karakter. Vid denna tid gingo de ej på maskeraden, för att förnämt rynka näsan och skarpt nagelfara putslustigheterna derstädes, utan för att visa, att de sjelfva kunde bära narrbjellran och egna konung Ulspegel sin hyllning. Hvem som besökte maskeraden, kunde göra sig beredd på stickord och ondskefulla anspelningar, ty ibland den stora mängden fanns vanligen någon, af hvilken man var igenkänd. De vid dessa tillställningar vanligaste maskerna voro turkar, turkinnor, gamla herrar och fruar, riddare, herdinnor, dominover och pilgrimer; men det saknades ej heller pjerroter, harlekiner, Tyrolare och onatt och dag, a det vill säga drägter, som voro hvita på ena och svarta på andra sidan. Angeli bade dragit sig undan ur mängdens trängsel till en af sidobänkarne, och henues broder hade gått ut till skänken, för att säga till om förfriskningar ät henne. Först efter en längre tid kom han tillbaka med brådskande steg. Genast tog han masken från ensigtet och begärde, att Angeli skulle göra detsamma. Då hon frågade efter orsaken till hans önskan, svarade han. Vid skänken hörde jag två pilgrimer samspråka, och den ene hade ej endast Feldmanns gestalt utan äfven hans röst. Ja, änou mer! jag kan svärja på.