half minuts förlopp inträffade. Kaffern hade i djupet afkastat rocken och visade sig nu i skjortämarne. Hans förut gråa ansigte såg mörkblott ut. Knifven höll han nu i handen, Olycksalige. du kommer eusam ly skrek husbonden. Du har öfvergifvit honom lå Vilden svarade ej utan lyfte blott hufvudet öfver vattnet och dök sedan ned igen. Martel hoppades uu åter, ty han kände sin tjenares kraft och skicklghet. Med ängsliga ögon och högt klappande bröst skadade han ned i vattnet. Sekunderna föreföllo honom långa som en evighet. Ej heller han kommer igen! tänkte han och ämnanade just kasta sig sjelf ned, för att hjelpa dem båda, när kaffern återkom med sjelfmördarens kropp, nedhängande från sina skuldrar. Martel emottog då först och nedlade Wilhelms kropp på stranden, och halp sedan tjenaren att stiga i land, hvarpå båda ifrigt bemödade sig att återkalla honom till lifvet. Detta lyckades äfven snart nog, han öppnade ögonen, och det förskräckta uttryck, som hans ansigte vid Martels anblick antog, utvisade, att äfven besinningen återkommit. Känner ni igen mig? frågade gubben efter längre uppehåll. Wilhelm suckade, och ordet ja kom