Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1870, sida 2

himlen, som i sitt skönaste blå hvälfde sig öfver honom, och tårar rullade i rikligt antal utför hans kinder. Han betänkte, att han aldrig mera skulle se solens glans, och att han kanske dock, när alt kom omkring, gjorde orätt uti att med sitt varma hjerta och lefnadsfriska sinne sjelf utestänga sig ide lefvande, medan otaliga varelser med glatt jubel blickade upp till den nyfödda dagen. Han kände i detta ögoublick tydligt, att förberedelsen till döden är bittrare än döden sjelf. Han slog dock åter bort den tanken att han möjligen gjorde orätt, och sade med djupt rörd stämma: Farvåäl, du herrliga verld! Farväl, ni lyckliga varelser! Farväl, älskade Angeli! Fader förlåt mig, att jag handlar emot ditt bud, ty du visste ej, i hvilket förskräckligt läge dip arme son skulle råka b Ett nära baller nvådde hans öra. Han förnam bakom sig ett prasslande i löfven samt ljudet af manliga steg, och vände sig derföre om och såg den, man nalkas hvars lif han i Teplitz räddadt. Den gamle generalens ansigtsuttryck förrädde, att han gissat den olyckliges förskräckliga afsigt. Den lefnadströtte förskäcktes och gjorde en rörelse emot vattnet. Halt! skrek generalen med genomträngande stämma. Jag måste dö!k rapade Wilhelm och