Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1870, sida 2

genomfor honom en tanke som så behagade honom, att har utan dröjsmål satte den i verket. Det kan ej vara någon annan än Rosalkas egen katt, som hon glömt att insläppa, tänkte han, och om äfven detta hexebihang denna natt undantagsvis blifvit dömd att tillbringa natten utom hus, är det dock nu så ruskigt, att katten bör ursäktas, om han önskar att få domen upphäfd. Han kröp åter till dörren, såg, att gumman ännu roade sig med sina penningar, och härmade med sin stämma en katts jamande. Lyssnande, upplyftade Rosalka genast hufvudet, och då de förut hörda tonerna efter kort uppehåll upprepades, sade hon, vänd emot dörren: Åhämin kats, der du uppehållit dig så länge, kan dustanna. Hädanefter kommer du ej in, sedan jag stängt om kvällen. Katten utanför dörren syntes vara lydig, ty den tystnade; men då ovädret tilltog i häftighet, och åskan dånade i berget på ett sådant sätt, som om himlen genom sitt bombardemang ville förstöra jorden, begynte kattmusiken ånyo och blef allt sorgligare, ju längre den varade. lli, hib yttrade gumman der inne, vom frökeu går och spatserar om aftonen, kan hon gerna om natten få sig ett bad, Ja, huru mycket missan