Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1870, sida 2

För att afkyla sig, drog han sig tillbaka från dörren oah lät regnet, som nu hörjade falla, svalka sitt hufvud. Huru skulle han bete sig, för att komma in i hyddan? Dörren syntes vara af bastant träslag, och det var ej att förmoda, att Matka Rosalka skulle lägga händerna i kors och lugnt åse, huru hennes borg eröfrades. På väggen hade hon en yxa, och den var troligen ej hela det vapenförråd, hvarmod denna drake skyddade sin gyllene skatt. Så tänkte åtminstone Rudwolf. Regnet blef allt häftigare, och blixtarne och åskslagen blefvo allt talrikare, men de iakttagelser angående byggnadens konstruktion, som blixtarne satte honom i stånd att göra voro ej särdeles lugnande. Huset var nemligen bygdt i en urholkning på klippans sida, så att det ej hade fristående tak, genom hvilket det var möjligt att tränga, och fönstren voro försedda med bastanta jerngaller. Åunu hade Rudvolf ej uppgjort någon fast plan, då han i mörkret såg trenne lågande punkter. En annan än han skulle kanske blifvit rädd, men den erfarne jägaren visste genast, att det antingen måste vara en katts eller en nattfågels ögonpar. Och nästa blixt visade honom att hufvudet af en katt framstak mellan risknipporna. DÅ