Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1870, sida 2

lampan mera olja, utbredde den dock ett klarare sken, och nu kunde åskådaren tydligt varseblifva alla föremål i rummet. De glänsande tingen på bordet voro silfverpenningar, och den gamla fann ett nöje af att röra deri med sina torra händer och gruppera dem i olika former och gestalter efter ögonblickets skiftande nyck. Derefter begaf han sig bort till granskapet af sängen, lutade sig ned, upptog några tegel ur golfvets stenbetäckring, gräfde i jorden med fingrarne och upptog efter ett längre letande en stenkruka och uttömde dess innebåll på borget. Till sin ytterliga öfverraskning såg Rudwolf dukater och andra ännu större guldmynt hopa sig på bordet. Den gamlas knotiga, törvittrade och af skrynklor genomfårade ansigte förvreds till ett gladt leende, och hennes små ögon gnistrade af ren förtjusning. Hon strök sitt hvita hår ifrån ansigtet tillbaka öfver öronen, omfamnade den på bordet liggande guldoch silfverhögen och smekte den, under mumlandet af en mängd obegripliga ord. Men äfyen spionen utanför hyddan intogs af vilda begärelser, och hans hjerta klappade så häftigt, att han fruktade att förrådas at dess häftiga slag. Han darrade, glödde och började flämta.