Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1870, sida 2

åt mig så illa. Denna natt skall hon aldrig glömma. Tolfte Kapitlet. Rudwolfs hämnd på hexan. Mörka moln beskuggade natthimmeln, när Rudwolf sakta kröp uppföre den bergsväg, som ledde till Matka Rosalkas boning. Vägen föreföll honom denna gång brantare än någonsin tillförene, och han skulle ofelbart hafva nedstörtat i djupet, om han ej krupit som en orm, ty då han hade tillryggalagt två tredjedelar af vägen, fann han den återstående besådd med ärter. Som Resalka ej emottog några nattliga besök, hade hon om aftnarne för sed att utströ dessa kulor för att dymedelst afhålla alla besökande derifrån. En flammande blixt visade ändtligen Rudwolf, att han hade kojan framför sig. Han nalkades den långsamt och försiktigt. Som dörren hade springor, och ljussken utträngde genom dem, tittade han derigenom och var i stånd att varseblifva, hvad som försiggick der innanföre. Gumman satt vid ett bord, som var nära betäckt af glänsande högar. Men som den midt på bordet stående lampan var nära att slockna, kunde han i början ej varseblifva, af hvad ämne de voro. Sedan hon päåfyllt