ty nöden i nutidens dagar är hotande, gruflig och svår. Se, fienden kyrkan vill skaka, så att hon må störta i grus . ... Hör ren börja pelarne knaka, som bära vårt urgamla hus. Förr stängde från himlen vi alla, som ej ville tro på vårt ord; nu vill man ej längre oss kalla Guds tjenare här på vår jord. Förr gerna man ville oss göda för hjelp uti andelig nöd, nu vill man knappt ge oss vår föda till lön för vårt himmelska bröd Nu drifver den satsen mång galning, att sjelf han står närmare Gud, än presten, som ber för betalning och messar i gyllene skrud. Ja, mången ej längre vill döpa sitt barn, fast all salighets lott hos presterna finnes att köpa och kostar en spottstyfver blott. Nu menniskors barn vilja giftas förutan all presterlig bön, civilt skola äktenskap stftas man säger — den läran är skön! När vandrarn sist nedlägger stafven ej likstol åt presten man ger, ty lekmän blott tala vid grafven och mylla sin medbroder ner. Ach! fordom vi räddade själen åt rik man så lätt när det knep, och låtsade som om okamelen och nålsögat vi ej begrep; Visst himmelens port för de arma rätt ofta var trång, men månn tro sig Herren dock kunde förbarma, om slägten gaf presten en ko Men nu både anden och tiden har vexlat. Hvad hiskelig nöd! Upplysning gör menniskan vriden och fråntar oss prester vårt bröd. Hvad skall väl bli slutet på pjesen, när så uti tal och i skrift, man häcklar vårt heliga! väsen, och håller med presterna drift? M. H.-T.