Norrländska Korrespondenten – 15 juli 1870, sida 2

känslofullt hjerta finnas i ditt bröst, emedan jag såg dig gråta vid den olyckliga flickans likbo Förbannade vare verlden och menniskorna deri! Det var min sista tår, och jag skall skoningslöst öfverlemna dig åt fängelset, om du ej vill hjelpa mig att taga i besittning denna skatt, som kan förvandla mitt jemmerlif till ett gudalif. Förskaffa mig penningarne eller skall fru von Labanz få veta, att hennes förvaltare och älskare är en förrymd fästningsfånge h En dof, rosslande ton framsmög sig öfver Wilhelms läppar; plötsligt sprang han tillbaka, framtog hastigt en pistpl från kappfickan, höll den spänd emot Rudwolf och skrek med den yttersta häftighet: Skurk, far till helvete b Men skurken bäfvade ej; hans blick vilade lugnt på den rene och skuldlöse och då han varseblef den förtviflade tonen i hans stämma, spelade ett hårleende kring hans mun. En sällsam dygdehjelte! hånade han. ÖlIIan vill hvarken stjäla eller röfva, men hans ömma samvete tillåter honom att mördalo Här äro tvenne pistolero, återtog Wilhelm efter kort betänkande. Välj! Det vill säga att du vill duellera med mig?) blott en af oss två får lefva, Ditt lif innebär en ständig fara för mig, och jag uppoffrar hellre mitt eget, än jag låter din brottsliga hand stöta mig