Norrländska Korrespondenten – 15 juli 1870, sida 2

Rudvolf vände sin kamrat ryggen, begaf sig med långsamma steg till den angränsande småskogen och försvann deri. Ellofte Kapitlet. De två soljande dagarne i Homa. Dalen försjönk i djupt mörker, ty månen hade gått ned, och de tallösa stjernorna försökte länge fåfängt att genom sitt guistrande upplysa natten. Detta lyckades först. när de kallat solen till hjelp. Då slocknade småningom de öfriga lågorna på himlahvalfvet, så att dagens drott ensam forfor att skina. Denne förjagade småningom dimmorna ur dalen och anmanade luftens sångare att börja sin konsert. De lydde och uppstämde sina intagande sånger, — men Wilhelm hade ännu ej återvändt till sin boning. Som en vansinnig irrade han utan-rast omkring i dalen och pratade för sig sjelf, medan han funderade på, huru han skulle reda sig ur sitt svåra läge. Då började tanken på döden finna insteg hos honom. Han förjagade den visserligen denna gång åter ur sitt sinne, men först efter att hafva låtit den stanna der några ögonblick. Då klockan kallade arbetarne till glasbruket, begaf han sig dit och var ifrigare i sitt arbete än någonsin förut. Först vid middagstiden lemnade