Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1870, sida 3

fig sjelf. Som mi förut yttrat hate dagen warit warm oc) man tan derför ei förtänfa att brunte wid passerandet af en wattenpuss fann denna förledande och beslöt fig, äfswen han, att förskaffa fig något till bästa, tänkt och gjort; brunte som kände sig fri, gjorde sig ej brådtom, funderade förmodligen en stund öfwer huru olila lotterna äro delade här i werlden, får få fe att mid tan ten af landswägen wäxer det bherrlic gaste gräs; det wattnar fig i munnen på honom, han tan ej heller nu motstå utan wänder om och gör fig ett godt mål. Jn långre han framskrider, desto närmare kommer ena hjulet i dilet, och rätt som det är ned i detsamma, dock utan att lärran wältar. Den starka lutningen åt ena sidan gör emellertid att wår man känner sin ställning obehaglia, waknar till hälfttn och med ett tag i ena tygeln ger brunte en uppmaning att är terwänra till fläta landswägen och ej spatsera i dikena. Emellertid, då han på wäg till Hede i stället för Strömstad oc förmoclinen med en ed öfwer brun tes dumhet wänder han honom äter mot hemmet. Att hafwa god sömn är bra då man är hemma och tiden derför är inne, men icke så då man är ute på resa, det fick wår man erfara. Han lunde dock icke länge emotstå, utan föll ånyo i sömn. Denna sista tupplur kunde dock låtteligen hafwa blifwit hans allra sista, om ej lyckan denna natt warit hos nom särreles bewågen. Brunte blef nas turligtwis ånyo lemnad på egen hand, att sköta sia bäst han kunde och som han just nu passerade ett ställe hwarest hang egare ofta brukade taga in och brunte få sia lite till bästa så wek han af wägen, säkerligen i förhoppning att så äfwen nu skulle blifwa fallet. Det bar sig dock ej bättre än att wid passerandet af en grind kärran wåältrade öfwer ända och såwäl brunte fom hang körswen, med fin fyr fotade reskamrat, låg der i gröngräset. Nu blef wår man fult waken i en hast, skyndade fia på benen, hjelpte upp brunte, lyftade grisen i käran och få bar det af mot hemmet utan widare äfwentyr. Wi förmoda att han en annan gång aktar sig för att lemna brunte för fria tva lar, ty ide alltid händer det att man efter sådana äfwentyr lyckas komma helbregda hem.