Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1870, sida 3

mindre parti osläckt kalt fom blifwit ins lastadt i fören och någon kork sprungit ur få ott watten nedrunnit i kalken. Jat: ten lärer kunna lyftas och bergas. Folkbankerna och Handtwerlerierna. Tidningen Arbetaren har nedanstående liba uppsats rörande folktbanterna, bmile len wi, härmedelst delgifwu wåra läsare: Jnom te olifa arbetareföreningarne wisar fig nu en tydlia önskan att flå in på ren werlsjamhetsgren, som hittils före nämligast i Tyskland fått stor utwecklian ech ver i få hög qrad bidragit till att uppehålla handtwerkerierna, neml. Folk bankerna, ehurn med ven skilnad att man här i landet sjynes wilja gifwa dem en ytterligare utfträdnina, genom att sätta dem i omedelbar förbindelse med stora vemensamma försäljningslokaler offer utställninsar för till en början bwardera föreningens alla medlemmar. Dessa pe mensamma försäljningar motswara de en elsta eo-operative stories, hwaraf får letes följer, att man will tillgodogöra fia de i båre England och Tyskland gjor: da erfarenbetsrön. Wi fe för wår del häri den enda utwägen för den swenska incustrien att funna inlåta sig på en allmän täflan med den utländska, fom i skickliga och kapitalstarka köpmän har för respräkare, hwilta dock wi hoppas skola efter hand mer och mer wända sig till den swenska fabrikanten i stället för den utländske, då han lär sig tänna hwad den förre i sjelfwa werket duger till. Tvwärr befinner fig den swenske handtwers karen och arbetaren i allmänhet i den ställnina, att han med ej fällan aftningawård skickliahet förenar brist på kapital. Dertill kommer att den swenske fapitas listen ännu icke welat finna det med sin fördel förenligt att i allmänhet uppträda såsom förlagsman för den mindre industriens idkare, och att en stor brist på företagsamhet räder hos wåra penninge män. Ett medel ott afhjelpa olänenbheterna häri är foltbankerna, hwilka otmis welaktigt skola med tiden bidraga till att sammansmålta de s. k. handtwerfåföreningarne med brbetareföreningarne och göra deras intressen i werkliaheten, hwad de för öfriat reran äro, solitariska. Här med skall äfwen fmåninaom förhållandet mellan arbetsgifware och arbetare utjems nas. Den förre ffall mer än hittils i den sänare fe fin jemlike; ty om denne är en slicklia, ortentlig och flitia fart, fom känner sia förödmjukad af arbetgnifwarens möjliga öfwersitteri, böatras genhet eller begär att pressa arbetaren, få kan hun förena fia med andra ffidliga, ordentliga, och flitiga arbetare, i förs ening med dem genom gemensam kredit få folkbanken till förlagsman och sjelf inlåta sig i konkurrensen med alla dess fördelar, men äfwen alla dess risker. Det är tydligt, att arbetsaifwarne sålnnda skola, hwad flera redan göra, finna fir nötsakade, att iakttaga ett humant upp: förande mot arbetaren och betrakta ho: nom såsom sin jemnlile, hwilten ej af twång, utan af erkänd fördel, arbetar bos andra. Så skall man äfwen drifwas till att på de olika werkstäderna betala arbetaren efter mängden och beffaffenbeten af hang arbete, hwilket skall wara en ständig sporre till ifriat arbete och ifriga bemödanden att förwärfwa fig ökad ar: betsskicklighet, derwid arbetareföreningarz ne skola genom tillämpninasskolor, biblioteker, lässalar, ritninnar, modellsamlingar, resestipendier etc. räcka honom ett godt handtag. Folkbankernas sak är derföre ingalunda af ringa betydelse: den är twärtom af stor wigt, och det är med en stigande tillfredsställelse, med glådje wi se, huru denna fat och frågan om de pemenfamma försäljningslokalerna utwecklar fig mer och mer, tad ware arbetareföreningarnes initiatif. Så skall äfwen Nytököpings arbetareförening nu ordna en stadigwarande bazar för afyttrandet af handtwerks-och slöjdalster. Fran Utsandet