Nägra frågor vid det sista stora Stjernfallet 1870 d. Il Juni Hvad har hon gjort den stora, långa skaran Af militärer, som svärdsorden fått? Monn blottställt lif och blod i vilda faran. Att värna kung och land i strid hon gått? O nej! hon hållit möten uppå Ladgårdsgärdet Och uti fredens lugn blott dragit svärdet! Hvad har han gjort den andra stora hopen, På hvilken stjernor snöat med grant band? Man vet ej; — ingen har förnummit ropen Af någon bragd för kyrka, stat och land. — De hafva lefvat, vegeterat, skött sig Oklandrat och på högre ort ej stött sig. Man måste vara fräck, att kunna bära En stjernutmärkelse man ej förtjent. Och skulle kungen olullullo mig förära Jag för den grannlåt blygdes, Han förlänt. Och alla menskor skulle sig förvåna: Hvad har han gjort? Från alla sidor dåna. Bevars! hvad har jag gjort? Jag blef från vettet; Ty jag ej säga kan hvad jag har gjort. Gunås, just ingenting, fast ödet ledt det, Så att man på mig hängt, hvad I nu sport. Man tager mot, man är för svag att neka, Man måste som ett barn med olullulla lekav Å nej! Säg nej! Man icke alls behöfver Sig låta märka på ett sådant sätt; En syndare har aldrig något öfver, Att pråla med, sen man gjort hvar man rätt. Och syndare, hur än man må oss kalla, Man ej bestrida kan — vid äro alla! Man Riddar eller Ledamot må vara, Af alla Ordnar, som på jorden finns! Hvad får man qvar när man en gång skall fara All verldens väg? — Oss kanske ingen minns. Oss såsom andra stå blott detta åter: — Tre skoflar mull — och någon vän, som gråter. (W. L. T.)