Hwarjehanda. Följande äfwentyr berättas från Paris: en dam återwände en dag till sitt hem wid middagstiden. Hon gick till kölet, för att se huru der stod till; då emedlertid ett och annat fattades, skickade hon pigan efter diverse saker. Plötsligt ringer det på dörren, och då damen öppnade den, instörtade en man i köket och i det han swängde en tnif ropade han: ert silfwer eller lifwet! J stum förtwiflan pekade den förskrämra frun på ett stort skåp i kötet; tanske kunde hon winna tid, tänkte bon, ty silfret war ide gjömt i slåpet. Rånaren ilade till skåpet, öppnade det, men fann till sin stora förskräckelse — en wäldig gardesgrenadier, fom afmäpna: de honom och bragte honom till matten. Jnnan lifgrenadieren aflägsnade fig, fade han artigt till damen: jörlåt mig min fru, jag wäntade blott på Muna. En komedi. Handl. S. i Falun är känd för sina besynnerligheter, och bland dessa torde följande tragi-fomiffa uppträrde, nyligen tillstäldt af den wärde hand: landen, förtjena att tomma til den frörre allmänhetens kännedom. J tisdags e. m. förliden wecka hörde tjensteflickan ett owanligt ljud inne i S:s rum oh ffyndade ditin, rer hon får fe — o sasa — husbonden ligganre på en soffa, wisferligen ännu lefwande, men med en rat knif i handen och blodiga kläder samt smärtan målad i det bleta anletet, Hwarjemte nedanför soffan syntes en blodpöl och derifrån utåt golfwet åtskilliga blod: stänk, tilllännagifwande att den -hurpurröda strålen med wåldsamhet brutit fram ur den lefnadströttes fårade barm. Hel: fa hustru min, fade sjelfmördaren med pathos, att jag ide har många minuter tvar! Flickan rusar på dörren, råkar fatt på twänne i gården boende personer, som skynda efter läkare; denne kommer tillika med en djurläkare (kanske den bäst passande att kurera S.), oh — det förs morade liket träder, till deras stora förbluffelse, dem artigt till mötes, helsande: tjenare, mina herrar, hur står det till! Nu afgaf mår handlande den bekännelse, att han alldeles icke sjelfwilligt ämnade begifwa fig hädan, att de hemska dekorationerna omkring honom endast bestodo af wanlig Falurödfärg och lite watten, samt att han tillställt komedien i aft och mes ning att sätta fig i respekt Hos fin när maste omgifning. Man wet ide, om han lydats i denna sin afsigt, men wisst är, att likjssom det om Hamlet heter, att det fanns metod i hans galenskap, få tan det om hr S. sägas, att det finns galenskap i hans metod.