och blickade åt det håll, hvarifrån den kom, samt såg sin Rudvolf framför sig med samma glädtighet i ansigtet som fordom. En mäktig känslostorm fattade henne då; hela hennes gestalt råkade i darrning, och strömmen af tårar runno ned från de orörligt på Rudvolf fästade ögonen. Plötsligt satte hon händerna för ansigtet och uppgaf ett gällt anskri. Med orden Mili, Milio, ilade Rudwolf fram och slöt henne i sina armar. Min älskade hustru, du gret i sömnen; hade du en angenäm dröm?9 fortfor han och tryckte henne med innerlighet till sitt bröst. vMin Gud! min Gud! mumlade Emilie klagande för sig sjelf. Hvad vederfares mig då! — O barmhertige Faderllskade Mili, vi äro ju i Bucharest i säkerhet för din faders förföljelserv. Vill du ej i dag begifva dig ut på promenaden? Vi få der säkert åter se fursten. Kanske gör han digidag ånyo den komplimangen, att du är Wallachiets vackraste kvinna. — Vill du taga på dig din violet sa sidenklädning? Hastigt uppsteg hon och betraktade sin omgifning. Det är blott en dröm — lögn — dårskaperlo utropade hon. Toge jag mig före att dansa af glädje, skulle alt i ett ögonblick blåsas bort igenho Ålakade Mili sade Rudwolf, salt,