lemnade sakta rummet jemte Linsky. Dessa och Angeli och Wilhelm tittade sedan genom öppningar i dörren och väntade på det, som komma skulle. Emilie sjönk med hufvudet långsamt framåt, så att man kunde förmoda, att hon skulle sjunka till marken, men hon återstälde balansen genom en rask rörelse, sträckte på lemmarne och öppnade ögonen, dock ännu utan att synas förmärka någonting ovanligt omkring sig. Rudwolf började då en sång som med ackompanjemang af guitarren ljöd som en vaggsång. ÖUcan att röra hufvudet lyssnade hon; hennes ansigte lifvades, och hennes mun log. Hon . tycktes vara bunden af en angenäm förtrollning, Snart tillslöt hon ögonen, men öppnade dem åter efter några minuter och betraktade med synbar nyflkenhet de omgifvande föremålen. När han varseblef den på hjorthornet hängande halmhatten, for han med handen öfver pannan och utbrast i ett ljudeligt skratt. Rudvolf förlänade då sin stämma mera tydlighet och uttryck, vexlade melodi och sjöng en folkvisa, som börjar med orden: Gif hit din blomma Och tag min krans! Sen för jag dig, hulda, I hvirflande danslo Emilie hade under sin lycka ofta hört Rudwolf sjunga denna sång. Hastigt uppsteg hon derföre ifrån stolen