Åy9rwv ehet JULLE IDbuTL uc Ditt11t, närgränsande byars ide heller. För att förekomma eldens spridning till Gädtwiks by, fåldes oangripna träd mellan byn och elden. Desfa påtändes affipt: ligt. Detta kallas att bränna mot elden, ty härigenom hindras elden att widga fig åt den sidan. På detta sätt räd: dades byn. Elden höll sig till skogen och marken, och den spred sig hastigt i riktning mot Luleå Gammelstad, men närmade sig tillika Landswägen. Zmellertid bare folk til hundratal samlat fia. Afwen från staden skyndade senare på eftermiddagen åtskilligt med folk, och på aftonen afgick ångaren Gellivara med en wältig last till förstärkning i arbetsstyrkan. Genom att gräfwa upp marken ett stycke framför elden och genom fällning af träd hade man flera gånger försökt hämma det härjande elementet, men förgäfwes. Det kastade fia wåldsamt öf wer dessa hinder och fortsatte sing wäg. Elden hade hunnit fram till landswägen. Jcke heller här hejdades den. Wid niotiden blef winden westlig med orkanlika byar. Elden lydde endaft dess kommando. Efter att hafwa kastat sig öfwer gamla landswägen, följde den twänne wägar, den ena mot Gammelftaben, ben andra efter nya wägen mot ftadens mark. Alt war emellanåt inswept i de ogenomträngligaste rökmoln. Marten brann. Lingonris, renmossa, myr: stackar, gamla strädstubbar, alt gaf äm nen åt de rasande lågorna, Men under det att de jagade efter marten, tväffade de tidt och ofta ett träd, efter hwars stam och grenar de blixtsnabt sökte vt terligare näring för fin omätliga härjningslust. Man kunde icke stå på denna mark, den mar glödande; man kunde icke antag denna luft, den mar kväfwande. Det fans ingen annan råd än att fly undan. När de orfantita byarne ftors made fram genom skogen och drogo el: den med fig, hade de närmaste ar man: ftapet yttersta möda att springande hin: na undan. Oupphörligt wände man upp och ned på torfwan, man gjorde breva gator af sand; oupphörligt högg och fällde man träd till barrikader. Ingenting halp. Winten tastade fig nu från nordwest, den gick nästan kompassen rund. Elden följde tätt efter i samma spår. Den drog sig äfwen öfwer nya wägen och närmade fig stranden af den s. k. Not: wiken, fom utgör en del af mår hamn. Den hade likwäl upphört utefter den gamla wägen, ty här hade den mött sank mark — det blef ett kyligt motta: gande. Gammelstaden war utan fara. Krafterna måste nu koncentrera sig för att inskrånka eldens framfart på stadsslogen. Arbetsstyrkan war också wördnadsbjudande. Folk äfwen från af: läggnare byar hade infunnit fig; ingen saknade en jordhacka eller tra eller jern: stör. Sprutor anlände från staren och Gammelstaden den förra dock först mot kvällen med Gellivara. Ett sådant lif fom nu höres Iydligt: wis ide ofta i denna eller annan skog. Stormen röt, det brakade i i träden, eldens röda tunga hwäste fram fina hems ffa ljud. 3 sanning, det war ingen ro-. lig natt, ehuru ljug fom en dag! För att bålla fig wid godt mod, sjöng man på fina ställen, under det yran gick. En och annan blef omhwärfd af lågorna och swäfwade i dödsfara, men ingen blef lifsfarligt skadad. De, fom uppnifwas genom sin oförsigtighet wara wållande till olyckan, höllo sjelfwa på att blifwa de första och enda offren. Elden hade nämligen fattat i deras riskoja, under det de sofwo, och med knapp nöd kommo de undan. Slutligen wid midnatt började man blifwa herre öfwer elden. Den hade då uppnått stranden af Notwiken. Här hann den äfwen sitt slutliga mål. Hade natten warit mörk, d. w. s., om det warit på hösten en sådan olycka uppfommit, skulle vet säterligen erbjurit ett lita storartart fom fruktanswärdtt ffådespel, och skadan hade då blifwit ojemförligt mycket större, än nu synes wara fallet. De större trädens tronor stå nemligen gröna efter branden och skola sannolikt repa fig efter anfallet. Endast de spädaste telningarna hafwa dukat uns e—ä(k1; 6466