Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1870, sida 2

Emilie är alt annat än lyckligy, sade Wilhelm och berättade, för att bevisa detta, det äfventyr, som gjort honom till hennes befriare och beledsagare, vEn kostlig historiab förklarade Rudwolf, skrattande. Tokan gjorde dig till en stor tok. År hon då ännu vacker?) vHon är ovanligt skön och derjemte gränslöst olycklig. Du skulle begå den största synd, om du ej ville försöka att rädda den arma ur det outsägliga elände, i hvilket hon blifvit bragt af dig7. vvar det min skuld? frågade Rudwolf; vlefde vi ej efter vår flykt belåtna? Var hon ej lycklig i mina armar? Det var den högfärdiga skurken som gjorde oss olyckliga; henne bragte han till vansinne och mig på vägen till Spielberg. Jag var en god, redlig och känslofull menniska, men denne djefvul lärde mig att hata och förakta menniskorna. Han öfverlemnade mig åt detta skymfliga fängelselif, i hvars dystra mörker det varma hjertat förvandlas till en giftig vätska så att det sedan ej mera af ljus, frihet och kärlek kan upptändas till ädlare böjelsera. Med rysning åhörde Wilhelm den frigifne fångens ord, hvilken ej gjorde en hemlighet af sin förvedring. — Och åt en sådan var han sjelf prisgifven! (Forts.)