Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1870, sida 2

Sjunde kapitlet. Rudvolf och Mili. Wilhelm återkom till sitt rum och upphängde åter kappa och lyckta, der han tagit dem, samt begaf sig under tystnad till sängs. Strax derefter utbröt ett oväder, som bragte alla elementer i uppror och hotade att under sin tyngd begrafva det gamla tegeltaket, som så länge tjenat till eu sköld för huset. I ett nu sönderslogos några fönsterutor, och betjenten kom in till Wilhelm och bad att få flytta sin bädd till hans soffa, emedan det var så kallt i ytterrummet. Wilhelm uppfyllde gerna hans begäran, glad att i honom ega ett vitne, som kunde intyga, att han var hemma, i fall hejduken emot förmodan varseblifvit honom under hans utfärd och ej förteg denna upptäckt. Hvad betydde dock nu dennes skvaller, sedan fången vägrat att fly? Ingenting als, ty Wilhelm kunde helt lugnt förklara, att han velat observera fången i ensamheten och af hans beteende derunder sluta till hans oskuld eller brottslighet. — Värre var den omständigheten, att Rudwolf blifvit benådad, ty nu hängde hans frihet på en spindeltråd, som denne lugnt kunde sönderrifva, hvilken dag det föll honom in. Att bygga på en fånges mildhet är altid farligt och var det här så