Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1870, sida 3

ledsagades af en flicka och måste sätta sig att hvila på en sten, då hans krafter redan voro uttömda. SHvarthän, gubbe? frågade Angeli. Denne igenkände godsegarinnan och svarade, att det aldrig förr gått honom så illa som då. Det blef sämre med hvarje dag, och derföre var han på väg till berghexan, för att bedja henne om hjelp. Hvad har då händt eder? ?Stygge Johan, min sonson, har återkommit hem och begär att utfå sitt mödernearf. Jag kan svärja på, att han redan för åratal sedan af mig fått mera penningar, än som rätteligen tillhörde houom; men han förnekar detta och vill tillegna sig min gård, miua filt och min skog, hvilka, när jag en gång dör, böra tillfalla min aflidne son Antons barn. Nådig fru, denne Johan har redan spelat mig många fula spratt, och nu vill han jaga sin åttioårige farfar från hus och hem. Det är himmelsskriande! Hvarför vänder ni er ej till domstolen? frågade Wilhelm. Den dumma kvinnan kan blott hjelpa er af med edra penningar, men någon apnan hjelp får ni ej af henner. PAck, nådige herre, en process kostar mycket mer än Matka Rosalkas bistånd. Dessutom är Johan en ond hexmästare. Om jag klagar hos herrskapet, skickar han mig på halsen ett