Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1870, sida 2

och med måste tillfredställa en kännares öra. Dörren öppnade sig derpå och en ärevördig eremit med långt, skägg och svart kappa steg ut och gjorde stora ögon vid tärnas åsyn, samt tittade sig först försigtigt omkring åt alla sidor och knäföll derefter för att uttrycka sin kärlek, oeh utsträckte handen efter henne. Men knappt berörde han tärnan, förr än hon förvandlade sig till en behornad djefvul, hvilken under satyriskt leende likaledes utsträckte handen efter eremiteu. Denne drog sig tillbaka med en vredgad blick på sin frestare, uttalade högt och begripligt ordet: asinus och återvände till cellen och tillslog dörren efter sig. Denna skämtsamma scen bebagade Wilhelm särdeles, och figurernas mekanik hänförde honom till högljudd beundran. vDetta konstverko, förklarade Angeli, härlede sig från en okänd orgelbyggare, som i trettio år skall hafva arbetat derpå. När han fått det färdigt, sökte han förgäfves tillstånd att visa det för betalning och gick under i elände. Vid auktionen på hans kvarlåtenskap köpte en klädmäklare det för några gyllen, och af denne fick min salig man det för hundrade dukater — Men låt oss nu öfvergå till mitt teleoskop! Det är ypperligt och gifver mig stort nöjev-.