Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1870, sida 2

i en mängd tillräcklig att mätta ett dussin gäster af hungrigaste slaget. Ädlingen fyllde två pokaler med vin och klingade med sin gäst med orden: Baratom du skall länge vara min gäst och ännu efter hundrade år lefva l — Glasen tömdes, och vinet göt eld i Wilhelms ådror och lifvade hans själ, Den ton, tom ädlingen anslog, fann genklang hos gästen, och denne undrade i tysthet öfver, att det så väl lyckades honom att synas glad och belåten. Sedan de länge talat om striden med björnen och Angelis dervid ådagalagda själsnärvaro, började tablabiron afhandla sina egna angelägenbeter, och det i en lika förtrolig ton, som om han samtalat med en gammal, bepröfvad vän. vNi finnern, sade han till Wilhelm, :vett hushåll, som borde hafva varit organiseradt på annat vis. Jag har i fem år varit enkling och min syster i fyra varit enka, och då jag har mycket med rättegångar att göra, så hvilar derföre hela hushållningsbördan på henne. Hon sköter mina angelägenheter på sina egnas bekostnad och låter en gammal notarie, som är mera skurk än hederlig karl, vårda sina gods, hvilka dock behöfva större omsorg än mina. Vår ställning kan endast genom ett giftermål förbättras; men Angeli stär fast vid sitt dumma beslut att ej gifta sig igen, ehuru landets förnämsta