Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1870, sida 2

ker, men dettta tjenade blott till att fördystra fången, i stället för att muntra honom. Liusskenet, som inträngde bland fängelsets skuggor, erinrade honom nemligen om Spielbergs fängelsehvalf, der han ofta skådat samma företeelse. En lätt slummer öfverväldignde honom, men snart vaknade han med en rysning derur, ty han hade drömt, att han åter befann sig i dunderguden Peruns gamla borg ofvanför Brinn, och att der kedjorna under förfärliga hotelser åter pålades honom. I början kunde han ej urskilja dröm och verklighet; men då han ej kände något jern kring foten och i stället för vakternas afmätta steg hörde den vådslösa gången af folket utanföre, försvann med en suck räddhågan ur hans själ, och blodet flöt lugnare. Wilhelms fängelsetid var denna gången kort, och han befriades på ett för honom ganska hedrande sätt, Klockan nio om aftonen kommo nemligen domaren och en annan Slovak med lycktor i händerna, tätt efterföljda af herr von Földwoy in till honom i hans fängelse. Denne sednare hördes redan utanföre med stor liflighet fråga: Hvar är han, hvar?9 (Forts.)