Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1870, sida 2

detta föranledde Wilhelm att se på honom. Han fann då, till sin förvåning bekanta drag och öfvertygade sig snart, att ödet verkligen sammanfört honom med en bekant. HurupD tänkte han, han skulle sålledes ännu finnas kvar ibland de lefvande, då jag dock med egna ögon sett honom nedsjunka i djupet! Jag måste väcka honom, för att öfvertyga mig om förhållandety. Han lade handen på den sofvandes skuldra och väckte honom, Kamraten stirrade på Wilhelm, reste sig upp, gäspade och gnuggade sig i ögonen. Hvad för slag!p sade han, oser jag syner eller är det herr Zielner ?2o vJag höll eder för dödo. vOmöjligt bJag tyckte mig se eder drunkna i Marchflodeno. oInte alldeles, ty det strider emot mina grundsatser att alldeles öfvergå från däggdjuren till fiskarne, ehuru jag nog stundom kan vara en ful fisk att fjälla. En minut följde jag viljelöst med strömmen. Derefter lade jag mig på ryggen och försåg mig med nytt luftförråd, utan att uppsticka mer än mun och näsa. Hade jag försett mig med tillräckligt munförråd, så gömde jag äfven näsan under vattnet. Detta experiment upprepade jag, till dess jag ansåg mig försvunnen ur Gödingboernas synkrets. Då stack jag upp hela hufvudet och tittade mig omkring och