Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1870, sida 3

som kunde gifva upplysning om henne. Men den iunehöll ej annat än en söndriog spegel, barnlinne och andra lika värdelösa saker. Då han åter ville bortlägga kartongen, hörde han i sin närhet orden: Så har jag dig nu, din tjuf ho Mili hade hållit sig gömd uti ett angränsande busksnär och var nu med ett språng hos Wilhelm, fattade honom i bröstet och skrek, så högt hon förmådde. Han försökte förgäfves lugna henne genom vänliga ord och atsköt slutligen geväret, för att på detta sätt förskaffa sig gehör. Då släppte hon honom och åtlydde slutligen hans upprepade tillsägelse att följa honom. Ilan hade ändtligen fattat det allvarsamma beslutet att föra henne till närmaste by och der lemna henne åt en läkare. Åtföljd af Mili, som ej ville besvara hans milda frågor, rigtade han derföre kosan mot ett kyrktorn, som var synligt från det ställe, der de befunno, Efter en timmes vandring uppnådde de ändtligen orten och funno en lång gata, bildad af enskildt stående hus samt på sidan deraf en ansenligare byggnad, hvilken Wilbelm förmodade vara egendomsegarens slott. Den förenades med byn genom en allbe Utan att varseblifva andra innevånare, än, några gäss i en vattenpöl och några skällande hundar, hade Wilhelm