— Mordet på br Montan. Sevan be förberedande undersötningarna i detta mål anu i pelistammaren afslutats, bar, som mi redan förut nämnt, målet re: mitterats till rådstufwurätten, ver tet blifwit lottadt på 4:e afdelningen. J torsdags har första förhöret derstädes egt rum, hwilket räckte mellan tre och fyra timmar. Jngentina nytt förekom dock härwir. Häktare Eklund widhöll sin redan förut afaifna bekännelse, och de inkallade witnena, badarmästaren Pettersson, hotel förestånderskan Swenjon, pigan Samuelsson, poligöfmerfonstapeln Lundblom samt konstapeln Carls ström, upprepade samma berättelser som i poliskammaren Afwen Eklunds före äldrar hördes ånyo. Den anklagade som war iklädd fångdrägt, wisade sig under förhöret mycket netslagen, men afgaf lugna och rediga swar på alla framftälda frågor. Målet upsköts til annan dag. C. har hela tiden wirhållit, att alla penningar, som den dödade innehade och bon bemäktigade fin, utgjorde 10 ror 1 öre. Härarshöfving Staaff, Mon: tang slägting, ywilten öfwerwarit alla förhör säsom ombud för den aflidnes familj, påstår deremot att det hwarken wore möjligt eller troligt, att M., fom dagligen rörde sig med ansenliga pens ningesummor, ffulle hafwa en få obetydlig summa på fia, utan antog han, att E. åtfommit wita mer än hon upp: gifwit. Han fare fig hafwa få mycket större anledning att hysa en sådan förs motan, fom han hade sig bekant, att M. hade några dagar förut emottagit 300 rer, med hwilka han skulle inbetala ett bankolån för annan person. — Det felas deg likwäl en del i ven summa, fom skulle inbetalas och hade M. antag: ligen burit omnämnda penningebelopp på sig; i afwaktan på att det resterande stulle inflyta. Att han ej utgifwit dessa penningar, framgår deraf, att de ej fin: nas införta i hang kassabok, i hwilken han, med den hos honom egendomligt ytterliga ordentligheten i affärer, boffört alt hwad han emottagit och utbetalt änra till dagen före fin död. E. förnekade fortfarande att några flera penningar, än tem hon medgifwit sig hafwa tillgri: pit, henne weterligt, funnits hos hennes offer. — En rörande högtidlighet — säger St.P:n — egde en afton i förra mec: kan rum å Kattarina lyrkogård. Redan wid femtiden såg man skaror af folt tillströmma, de flesta tillhörande de fattigaste llasserna. Den tätt inwid kyrkogården belägna diakonissanstaltens stola skola stod öde od) tom, ty lärarinnor och barn följ: de alla en trogen syster, en öm mårdarins na till det sista hwilolägret. Syster Elise från diakoniss inrättningen hade i 12 år, under utöfningen af sitt fall såsom före ständarinna för inrättningens skola, för de många små, som öfwerlemnats i hennes wård, warit den ömmaste moder; och den talrifa barnaskara, fom mid hennes graf gaf ohejradt lopp åt fin bittra sorg, wir fate bäst, hwilket rile hon skapat fig i barnens tacksomma och lättrörda hjertan. Hwilfa reflexioner måste ej framkallas wid en sådan graf! Hwad kan wara ringare, än att wara de ringastes tjenare, wårdare och wän, och dock — bwilfen rit wälfig: nelse ligger ej i detta arbete i det tysta! Huru mången handling af äkel försakelse förete ej dessa ömma omsorger, egnade åt ABABA F——C—