Här återgaf han henne tofflorna och frågade, hvart han skulle föra henne. Hvart som helst, blott det är långt härifråns, svarade hon oty så länge vi äro i denna trakt, hafva vi allt att frukta af Linsky och hans följeslagare. Gif hif min klenod! Under det hon yttrade detta, tog hon kartongen tillbaka ur Wilhelms ficka, och när han erbjöd sig att bära den vidare, sade hon i misstrogen ton: Nej, nej, nej lo Bössknallar och hundgläfs skallade i flyktingens öron och erinrade honom om sin pligt att skaffa vatten åt den vanmäktiga Angeli. Men huru gerna han än velat visa henne denna tjenst, kunde han det dock ej, emedan hans nuvarande följeslagarinna utan hans hjelp säkert skulle blifvit förlorad. Den af honom räddade damen gick före honom inåt skogen, och Wilhelm var belåten med den riktning, i hvilken hon gick, ty de aflägsnade sig derigenom allt mera ifrån jagtmarken, och detta ingaf honom hoppet, att de lyckligt skulle komma undan. När de tillryggalagt ett godt stycke af skogen, förklarade hon sig behöfva hvila. Låt oss sätta oss, min vän h sade hon. Äfven ni behöfver stärka eder; Kom litet närmare; annars måste jag tro, att ni är rädd för migl Nådig frun är ej vand att gå myckety. Jag är ingen nådig fru, utan en