kring sig. Om Enki får se oss, äro vi förlorade ho Ni får ej glömma nödiga kläder, nådig fru. Hvar äro de förvarade? Jag skall hemta demo. oDet vigtigaste har jag räddato, sade hon med en blick på sin kartong. Det öfriga måste jag kvarlemnao. Skyndsamt lemnade de huset och begåfvo sig först till inkörsporten och, då denna befanus vara stängd derefter till det ställe i ringmuren, der Wilhelm hade nedsprungit. Der hade murbruket till största delen bortfallit, och emellan stenarne funnos tillräckligt stora öppningar, för att låta Wilhelm klättra upp, men huru skulle den stackars kvinnan kumma ut? Som ingen stege fanns till hands, måste han med egen kraft försöka praktisera henne öfver, Först räckte hon honom sin kartong, den han stack i sin rymliga jagtfleka, och började sedan uppklättringen. Wilhelm understödde henne dervid och fann henne vara lätt som en fjeder, oaktadt hon egde tillräcklig styrka och smidighet att med tillhjelp af fogningarne mellan stenarne och något litet bistånd å hans sida stiga upp på muren. Efter att hafva upptagit hennes virkade tofflor, som under klättringen fallit af fötter på henne, följde Wilhelm efter, och båda två stodo nästa minut oskadda på den gräsbevuxna marken på andra sidan om muren.