medhjelpare. Må Gud, som väl vet, att jag blott har att välja emellan skam och vanära, i denna min yttersta nöd hafva sändt eder till min räddning l Wilhelm greps ej endast af fångens klagan utan äfven af hennes utseende. Upplöst i smärta och tårar såg han nemligen framför sig ett väsen, som i skönhet öfverträffade allt, hvad han någonsin beundrat. Hennes gestalt var som väfd af ether, och blicken ur det azurklara ögat förklarade själfullt henness bleka, ädla drag. Hela hennes väsen erinrade om sagornas feer, Hennes sköna, ljusa hår föll i halflösta lockar ned på de af en kysk klädning fördolda skuldrorna och halsen. Var vid godt mod, nådig fru!o sade Wilhelm. Edert bedröfliga tillstånd skall snart upphöra, ty jag ämnar för eder taga i anspråk lagens beskyddo. Ni gifver mig blott en dålig tröst, min vänp, sade den unga damen, oty lagen är maktlös midt emot de storas godtycke. Jag är af borgerligt stånd och hålles fången af en rik kavaljer, som redan ostraffadt begått många brott. Hans namn är Linskyo. Linsky! utropade Wilhelm förvåpad och med dystert fårad panna. oDet är den enda menniska på jorden, som jag hatar och föraktar!o Ni hatar honom med rätta. Om jag återfår min frihet, skall jag an