Norrländska Korrespondenten – 3 maj 1870, sida 2

anvisa sig afskilda vistelseorter, och på detta sätt blef Angeli Wilhelms granne. Jagten började; än slogo hundarne här, än der, och enskilda skott afskötos. Men på det ställe, der Wilhelm fanns, visade sig ännu efter två timmars förlopp ej något storvildt. Detta var fullkomligt efter hans önskan, ty han kände medlidande med de stackars djuren, och skulle svårligen kunnat förmå sig att skjuta, äfven om de i stora skaror rusat förbi honom. Han erinrade sig nemligen med en rysning de jagter, der han nyss sjelf varit villebrådet, och detta minne ingaf honom afsky för jägareyrket. Dessutom kunde han nästa minut åter blifva tvungen att fly, och det vore ingalunda omöjligt, att jagten fortsattes så länge, till dess han, utmattad, åter fölle i händerna på sina förföljare. Med hufvudet tankfullt stödt mot handen, satt han på en mossbelupen sten och funderade. Tanken, att han var den mannens gäst, som han fördömde såsom mördare af hans lycka och skändare af hans moders aska, jagade blodet mot hans hufvud och förmörkade hans blick. Hvarföre, tänkte han, olemnade kaffern mig geväret? Två pipor, två skott. — Ett åt mig, och ett åt honom! Då vore min hämnd uppfylld och mitt ödee fullbordat! Men vore detta en rått