Norrländska Korrespondenten – 3 maj 1870, sida 1

nn DO0O—7 Om skogsförödelsen. Det är en känd sal, att alt sedan den försi:e Gustafs tid har här i landet klagats öfwer skogsförödelsen, och förespåtts de sorgligaste följder af densamma. Spanis ens och BPualcetinas öde i klimatiskt hänfeende, ffulle inom kort blifwa wårt lands lott, ty skogarnes förfminnande ffulle hHaf: wa till följd — ej att wi fingo nämnte länders brännande sol och höga temperar tur — men wäl deras torra tlimat. Ty att detta ensamt orsakas af de uthuggne skogarne derom äro dessa skogswänner ense, och att dertill äfwen skulle kräfwas en lifa glödande sol, fom nämnde länders taga de wisserligen ej med i beräkningen. Alt sedan den gamle romarens: delenda est Carthago, wisar det sig att en sats, hwillen tidt och ofta upprepas, snart inätes i det allmänna tänlesättet såsom en trosartikel, hwilken den som ej gör sig mödan att densamma granska till dess ratta halt, blindt tror på. Så har ock gått med kvädet om skogsförödelsen; den har werkligen blifwit lik en af wåra wackraste foltmelodier, ty likasom dessa går denna wisa i en rörande molltonart, och likajom dessa wäcker den alltid antlang, få att ett tacksammare tema fällan fan uppfpelas på de nationella fänsloftvängarne, då man will rycka publifen med fia, och tillwinna fig bifall för fin patriotifm och fitt förutfeende. Wi föranledes til desfa anmärkningar af åtstilliga förhållanden, och af i tidnin: garne framhållna fakta om foraliga ffildringar af den skogsplundring, fom ohejdart rasar i wårt land ; och för hwilken man är hugad att våfalla statsmakternas ingripande. ÄÅn läsa wi derom den märf: liga redogörelsen för Landtbruts-Atademi ens nyligen hållna öfwerläggningar i ämnet, än är det en liten offyldig notis från Wexiö, fom utan reflexion gör fin rund i landets tidningar, nogsamt utwisande att begreppet om skogsförödelsen fortfar rande är ett spöke, fom man med patriotiska färger målar på wäggen till swaga själars förskräckelse. Wid diskussionen inom fandtbruksafar demien anfördes fom manligt först och sist exporten af grufstolparne — pitprops — såsom det bästa bewiset på ffogsplundringen, och dels såsom ett bewis på huru nödigt det är, att genom exporttull eller rent af exportförbud hämma efter omöjs liggöra all export affinare mirfesdimensioner, enär det är en omätlig förlust för landet om skogen afwertas innan den blifwer mogen. Af en grufstolpe kunde ju blifwit ett stort träd, som fått wida högre wärde om det blott fått kvarstå Samma förhållande gäller om finare fparrar eller bjelkar, år-ämnen m. m. fom och exporteras. Alt det der låter ju förträffligt, ehuru den tänkande skogshu hållaren kan komma till en motsatt åsigt. Förhållandet med skogshushållningen från statsekonomisk fynpunkt är och blifwer ej annat än att dess uppgift mäste wara, att af all den mark, fom är till stogswäxt upplåten, erhålla så hög afkastning fom möjligt. Lydas detta få draga såwäl landet fom den ens ffilde på bäfta jätt fördel, af densamma. Skogshusbållniugen har alltid att kämpa deremot att den fom anlägger en skog, ware fig med sådd eller plantering, ej fan under wanliga förhållanden få sjelf skörda frukten deraf, enär 80 a 100 år åtgå för att ett träd skall blifwa fullt moget till afwerfning, och under tiden har det på ffogsfådden nedlagda kapitalet gifwit en alt för ringa inkomst. Men om nu från samma skogsmark slörd kunnat tagas 4 gånger under 100