Norrländska Korrespondenten – 29 april 1870, sida 2

nåderikt väsende. Olyckan, som förföljt dig, och de faror, som omgifvit dig, hafva endast bidragit att förbättra ditt läge och undanrycka dig förderfvet. — Det oaktadt klappar mitt bjerta ej af glädje. — Hvilken iskall ande möter mig ej i dessa rader. — Han föraktar och afskyr mig, och, om han visar mig välgerningar, så sker det endast, för att ej vara den ärelöse någon tack skyldig. I hans ögon förblifver jag förkastad, fastän jag utgjutit mitt blod för honom h Senhösten år 1820 var så mild, att man ej sällan fann träd, som sköto nya blommor. Vid Karypathernas fot funnos till och med mogna smultron. Solen sken så varmt, och luften blåste så ljumt, att mau kunde tro, det en förändring timat i naturen, och sommaren åter omedelbart följde på hösten, Till följe af denna gynsamma väderlek hemtade Wilhelm sig utomordentligt hastigt och kände sig lifvad af ny kraft. Läkaren såg med förnöjelse på honom och menade, att, om hans tillfriskuande fortgick lika raskt, skulle han kunna deltaga i den jagt, som inom få dagar gafs på en rik herres jagtområde. Då Wilhelm sade, att han ej var någon jagtvän, fick han det svar, att det mindre var fråga om ett nöje än att stärka hans kropp, och att detta skedde bäst på jagter, om man blott