Norrländska Korrespondenten – 19 april 1870, sida 3

JTalllghet. Rodsttiwulratten astunnade, eTter öfwerläggning, det beslut att målet skulle uppskjutas till den 25 Maj, dertill åklagaren skulle anskaffa tillgänglig bewisning; och skulle de tilltalade försättas å fri fot. — IBA ER Utrikcs. Jtalien. Anacb. allg. Feit. meddelar nn från elumeniska mötet i Nom några kapitel ur schemat öfwer den tsatolstantron, neml. det wigtigaste deraf, eller de i fyra afdel: nigar sönderfallande canones: I. Om Ond, alltings stapare. 1. Förnelar någon ten ende sanne Guden fåfom stapare af det synliga od) osynliga, warte han förbannad! 2. Skyr någon ej att påftå, att det utom materien ide finnes något, warde han förbannad! 3. Säger någon, att Guds och alla tings substans och wäsen är ett, warde han förbannad! 4. Om någon ej will medgifwa, att werlden och alla ting, fom i henne äro, frambragts till deras heta substans af Gud ur intet, eller säger, att Gud ej skapat af obetingadt fri wilja, utan lifa nödmändigt, fom han owilkorligt älskar sig sjell, eller förnekar, att werlden skapats till Guds ära, warde han förbannad! II. Om uppenbarelsen. 1. Förnekar någon, att den ende och sanne Guden, wår skapare och herre, kan af menniskan med wisshet igenkåännas ges nom förnuftets naturliga ljue, warde han förbannad! 2. Säger någon, att den gudomliga tron ide kan sli jas från den naturliga wetenskapen, hwilten har den religiösa och moraliska sanningen till föremål, och att derför det ide är nörigt, att den uppenbara: de sanningen tros wara den uppenbaran: de Gudens myndighet, warde han för: bannad! 3. Säger någon, att det är omöjligt, att den gndomliga uppenbarelsen göres trowärdig genom yttre tecken, och att hwarje menniska derför endast genom fin eger inre erfarenhet ffulle bringas till att tro, warde han förbannad! 4. Säger någon, att under ej ffulle funna tima 0 att derför alla berättelser af detta flag, äfwen de fom innehållas i den hel. skrift, skulle wara fabler och mys ter, eller: Unter funna aldrig med fälerhet skönjas och den kristna religionens ursprung derför ej genom dem tillräckligt bewisas, warde han förbannad! 5. Säger någon, att den tro, med hwilfen de kristna instämma i ewangeliets pres dikande, endast är en öfwertygelse, fram bragt genom den menffliga wetenstapens nödwändiga bewis, eller: Guds nåd är endast nödig för den lefwande tro, som wisar fig genom den werlisamma lärleten, warde han förbannad! 6. Säger någon, att de trognas belär genhet och reras, hwilla ännu ide fram trängt till den allena sanna tron, är lika så att det ftår de tatolffa trogna fritt att betwifla den tro, fom de genom tyrtans underwisning reran emottagit, tills de gen omfört det wetenskapliga bewiset för fromärdisbeten och trons fanning, warde han förbannad! III. Om tron oc förnuftet. 1. Säger någon, att i den gaudomliga uppenbarelfen ej innahållas några sanna och egentligen få kallare mysterier, utan funna alla trons läror igenkännas och bewisas ur naturliga prinsiper genom det riftigt ntbildade förnuftet, warde han för: bannad! 2. Säger någon, att de menifliga wetenskaperna böra behandlas utan att. nägot afseende fästes wid den öfwernaturlisa np: penbarelsen, eller att dessa wetenskapers slutsatser, äfwen om de stål i strid med den katolska lärau, icke funna af lyrkan förbjudas, warde han förbannad! 3. Säger någon, att det är tillåtet att fafthålla wid eller meddela de af fyrfan fördömda meningar, blott de ej fördömas fom kätterska, warde han förbannad! 4. Säger någon, att det är möjligt att tillägga de af kyrkan uppstälda lärorna, allt efter wetenskapens framsteg, en bety: delse, olil den som kyrkan erkänt och erkänner, warde han förbannad! Handelsberättelse.