Norrländska Korrespondenten – 12 april 1870, sida 2

Wilhelm afklädde sig, släckte ljuset, sträckte sig på sitt läger och låg inom några minutur försäkt i den djupaste sömn. Sjunde kapitlet. Röfvare. När flyktingen vaknade, omgäfvo honom nattens barn, mörker och tystnad, och hans hjerta klappade med en oro, som ej tycktes motsvara hans lage, oIluru gerna, tänkte han, oskulle jag ej nu vilja begifva mig åstad, då jag måste resa om natten och hvila om dagen! Men efter som dörren är tillsluten, mäste jag uppskjuta resan till dess folket här uppstigit. Hvilken sällsam obehaglig lukt! Hvad? liklukt! Kanske någon har nyligen dött i denna säng? — Wilhelm, tygla din inbilningskraft; skämd halm, som man försummat ombyta, torde hafva förorsakat lukten. Har jag då så hastigt blifvit en vekling? I Spielbergs kassematter skulle jag hafva känt mig lycklig, om jag haft denna halm att hvila på. Knappt har jag dock några timmar åtnjutit friheten, innan jag ratar ett läger, med hvilket till och med en flyende konung hade kunnat vara beläten lo (Forts.)