Norrländska Korrespondenten – 12 april 1870, sida 2

sig med att detta skett tillfälligtvis utan den goda flickans vilja eller vetskap. Han beslöt derföre öppna fönstret och derifrån framställa sin bön, men faun der ett galler af jerntråd, som var så tätt, att han ej ens kunde sticka fingret igenom. Det här är en riktig räffälla, tänkte Wilhelm, leende. Värden synes vara mycket omtänksam om sina gästers säkerhet. Kanske är det dock endast hans mening att hindra dem från att gå sin väg, innan de betalt räkningen. Han synes känna sitt folk. Viss försigtighet skadar i alla fall ej, så mycket är säkert h Wilhelm begaf sig ånyo till dörren och undersökte den åter och fann då att den var det enda starka föremål, som fanns uti det förfallna huset. Den bestod af tjockt ekvirke, och låset var af så tjockt jernverk, att det kunde tjenat till förvarandet af en skatt. Åanu fanns en annan dörr nemligen åt rummets andra sida. Den var visserligen äfven tillsluten, men bestod af så tomma bräden, att den lätt skulle hafva gifvit vika; men Wilhelm tänkte ej bryta sig ut. Törsteny tänkte ban, Höfverväldigas af sön nen lika väl som mina sinnen. Jag vill öfverlemna mig åt drömmarne. Min lilla Slovakiska bar med en fangvaktares uppmärksamhet sörjt för, att jag ej blifver störd derunderv.