Norrländska Korrespondenten – 12 april 1870, sida 2

betraktade honom med stickande och mera dystra än vänliga ögon. Efter slutadt arbete bortgick hon. Då Wilhelm viste, att han hade att tacka hennes förböner för sitt nattkvarter, ropade han efter heane: Tack, mitt snälla barn ho Å Hon vände sig om, betraktade honom skarpt och sammankuep dervid lapparne, sade åter sitt: Jo —jolo och aflägsnade sig. Wilhelm satte sig på en stol, aflade rocken och bad andäktigt. Min Gud, o sade han med blicken rigtad åt höjden, huru underbart hafver du ej beskyddat mig! IIuru ofta var jag ej uti den förskräskligaste fara och räddades likväl derur! Bland de många fangar, som bröto sig ut, är jag kanske den ende, som nu mera andas fritt? Må det vara din vilje, o Herre, att jag ej förgås med de skyldiga! Jag är visserhgen först i Amerika fri, dock bäfvar jag ej för mitt öde, ty efter så många, lyckligt öfverståndna faror, ser jag att det endast är du, o Evige, som underbarligen bevarat mig, Tack, o Gud! Tack bo Bönens kraft visade sig här, ty den bidrog lika mycket som hvilan att stärka honom. Han begaf sig åt den föreställningen, att hans långa natt var förbi, och att hans vägar hädanefter skulle blifva ljusbeströdda. I denna glada sinnesstämning vandrade han om