Norrländska Korrespondenten – 8 april 1870, sida 3

stod vid hans inträde i krogrummet. På hennes drägt såg man, att hon var Slovak. Wilhelm frågade henne på Tyska, om han här kunde få mat, dryck och nattkvarter. Flickan log och svarade i långsläpig ton: oJO—jo!o Flyktiugen slog sig derföre ned vid ett bord och begärde kall mat och vin. 9Jo—job ljöd det åter från Slovakiskans läppar, utan att hon likväl vidtog minsta anstalt att efterkomma hans begäran. Derpå ställde han till henne flera frågor, för att underrätta sig om, i hvilken trakt han befann sig, men fick städse samma svar och slöt deraf, att hela hennes kunskap i de Germaniska språken inskränkte sig till: Jo —-joly Solen närmade sig sin nedgång; dess sista gyllene strålar blickade genom de söndriga, smutsbetäckta rutorna in uti det af röken nedsvärtade rummet. Den unga Slovakiskan aflägsnade sig då och återkom sedan, som det syntes, blott för att åter aflägsna sig. Då hon ändtligen ännu en gång återkom, åtföljdes hon af en gammal Slovak, som stödde sig på en krycka. Dennes ansigte var lika frånstötande, som flickans var tilldragande; men han ägde åtminstone den förtjensten att flytande kunna uttrycka sig på Tyska. Han betjenade sin gäst med smör och bröd och bränvin och ursägtade sig,