Norrländska Korrespondenten – 8 april 1870, sida 2

Utan dröjsmål stack han mössan i fickan, kastade sig i böljorna och sökte genom simning uppnå andra stranden. Kläderna så väl som kedjan kring foten tvingade honom att uppbjuda hela sin kraft, för att kämpa sig igenom strömmen. Men som han sedan sin tidigaste ungdom öfvat sig i simning, besegrade han hindren och nådde lyckligt stranden. Men innan han ännu satte foten på torra landet, hörde han bakom sig posthornstoner och ett högre skri än förut. Han vände derföre hufvudet och såg med fasa, at Weps med hästar och vagn anförtrott sig åt March. Hästarne simmade redan och bortrycktes af böljorna. Af vagnen såg man blott den öfversta delen. Weps satt deruppe och blåste den bekanta postiljousmelodien, denna gången felfritt och med särdeles älskliga toner. Hans förföljare stodo vid denna anblick liksom förstenade på stranden. Med ett rysligt lugn invigde den halfförryckta menniskan sig åt döden, ty vagnen sjönk allt mer, och Weps ben försvunno redan i vattnet. Betagen af fasa, vände Wilhelm blicken från detta skådespel och flydde, vederkvickt af det kalla badet, med snabba steg uppåt höjden samt uppnådde en buskbevuxen plats. Som posthornet ljudit ända dittils, men nu tystnade, stannade han och såg sig